09 juli 2013

En olycka kommer sällan ensam

Som om det inte var nog med att jag mår dåligt och försöker hitta tillbaka till orken och lusten.

Men jag vet ju att en olycka kommer sällan ensam, lagen om jävlighet och allt det där....

När jag växte upp så hade jag en väldigt nära vän. Vi umgicks jämt och våra respektive föräldrar blev lite som extraföräldrar.
För sex år sedan drabbades min väns pappa av en hjärntumör med en 4% chans till att överleva. Vi var alla chockade, men han överlevde! Han vägrade vara de där andra 96%. Under våren har jag pratat med min vän och hon har varit lite orolig för sin pappa och nu har det visat sig att cancern är tillbaka.

Jag vet inte vad jag känner. Att det var väntat. Att jag är flyförbannad och ledsen. Att jag är handlingsförlamad, chockad. Att jag vill göra något för att underlätta för dessa personer som betytt så mycket för mig och fortfarande gör det.

Pratar med en annan vän via mail. Vi har haft lite kontakt nu när jag varit sjukskriven. Det kommer fram att hen har drabbats av cancer.

Jag blir ledsen. Börjar storböla. Hatar att inte kunna göra något. Cancern är överallt. 1 av 3 får cancer säger statistiken. Jag kan räkna upp så många cancerfall i min närhet. Visst har många klarat sig, men det är tyvärr en del som inte gjort det.

Så mitt i allt mitt eget futtiga problem. Jag känner mig så löjlig. Jag känner mig otillräcklig, jag kan inte säga nej, jag är så stressad, jag har ångest. Tror aldrig jag varit så trött på min hittpå riktiga sjuka. Jag svär dagligen över att jag inte har en sjukdom som syns. Det skulle göra det hela så mycket lättare. Då skulle folk se att jag är sjuk, inte att jag är solbränd och fräsch. (För ja, jag är ute och jag blir solbränd då, men jag mår inte bra bara för det!)

Vem är jag och komma och säga att jag är sjuk egentligen?

Cancern drabbar skoningslöst och urvalet beror inte på något annat än om du har tur eller otur. Jag borde vara tacksam och leva mitt liv till fullo. Vem vet när/om jag drabbas? Då vill jag väl ha gjort så mycket som möjligt av mitt liv? Men mitt i allt blir jag som handlingsförlamad och rädd. Rädd för att leva. Hur ska jag bäst skydda mig mot döden? Jag vill inte att döden ska drabba ännu..

Vill kunna stänga av min hjärna när det gäller ekotänk och bara njuta av sommaren. Men nej, jag kan inte. Tänker på gifterna i jordgubbarna, potatisen. Funderar på klimatet. Det är ju en väldigt fin sommar, men jag kan på nåt sätt inte njuta fullt ut. Hur var det nu med klimatförändringarna..... Mygg finns det gott om. Det beror på översvämningarna som varit, stickmygg. I en artikel läste jag att det blir fler och fler och att det kan bli en effekt av klimatförändringarna. Läste en annan artikel där man upptäckt att det var bra att ha ut kossor och beta, för de åt upp mygglarverna. Det är väl bra.
Läser en annan artikel om fästingar och hur de brer ut sig mer och mer och sjukdomar de för med sig.
När jag var i Luleå, hade de börjat se fästingar. De som tidigare varit förskonade så långt norrut. Nu börjar det leta sig även dit.

Hjärnan blir överhettad och jag har svårt att tänka klart. Mitt i allt så går jag ändå ut och lägger mig på gräsmattan och lapar sol och lyssnar på Sommar i P1 och försöker pausa tankarna lite. Jag behöver få i mig ljus för att orka den här vintern.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar