07 januari 2014

Tur med bilen i nostagins tecken.

I lördags tog jag, mannen och min mamma en tur till Skeppsdal.

När jag var liten hade vi "landet" där ute, som vi hyrde av bonden. Det är över 20 år sedan jag och min mamma var ute. Mannen har aldrig varit där och vi bestämde oss för att det kunde vara kul att ta en tur för att se hur det ser ut idag och om det fanns några människor kvar från vår tid där. Mamma har kontakt med några av dessa via sociala medier. Jag har inte kontakt med någon av dem, jag var ju i tioårsåldern när vi lämnade "landet Lille-bo" för ett nytt utanför Uppsala.

Vi började med en fika hos L och M, som bor tillsammans i en mysig stuga på Ms pappas ägor. När jag var liten bebis hade jag en fästing på ögonlocket, som inte mamma kunde få bort, men då hade vi tur att L hade långa naglar och fick bort den åt oss. Annars minns jag att L skulle på maskerad en gång och att mamma hjälpte henne att fläta håret och spraya det svart, så hon blev mer lik en indian. Det var trevligt att prata med L och M om livet i smått och stort och efter någon timme där for vi vidare mot hästgården och Ls syster A.

A kommer jag ihåg mer. Hon jobbade i stallet och där var jag mycket. Min syster red och bodde väl egentligen mer eller mindre på stallet. Jag följde med som ett litet plåster och hjälpte till att rykta hästarna, sopa gångarna och rädda fjärilar i regntunnorna. mitt starkaste minne av A är när en häst slet sig loss från henne och skenade iväg. Jag var ute på stallplanen och hästen kom utskenande från stallet. A skrek åt mig att akta mig. Jag kommer ihåg att jag blev väldigt rädd och att A stannade hos mig och såg till att jag var ok innan hon tog itu med hästen som rymde.

Så det var till stallet vi for efter fikat och hann säga hej till A, som hade mycket att göra denna dag med ridkurser. L och As pappa bonde A kom ner och hälsade på oss. Det tog en stund innan han kände igen oss, men sen fick vi oss en trevlig pratstund. Vi avslutade vår utflykt med promenad i området. Vi vågade oss inte upp till stugan vi hyrde. Det var ett nytt hus byggt där och folk hemma. Vi tog inte mod att ta oss dit för att få titta på området. Kanske nästa gång....
På vägen, som förr var mer en leråker, som vi kunde köra på om det inte var alltför blött.
Det var rätt blött nu, men vi hade på oss stövlar, så det gick bra.

Galet hur väl man känner igen sig i ett område trots att man inte sett det på över 20 år!


Galet att det är januari och ser ut som höst fortfarande.

Rester av vad jag tror är pappas dammbygge.
Lille-Bo! En skymt mellan träden var det vi vågade denna gång.

För mig går det att dra många paralleller och funderingar med skolan gällande denna utflykt.

När jag var liten kommer jag ihåg att det fanns kossor på området, några bruna, men någon gång blev det fokus på hästar. När var det? Vi flyttade därifrån av många anledningar, men en var att bonden högg ned skogen omkring det hus vi hyrde. Istället för en mysig skog, fick vi ett kalhygge med gigantiska spår i marken runt om. Jag minns också att det anlades en massa golfbanor som vi såg när vi åkte dit och hem. Mamma och pappa satt och svor över dessa "jävla golfbanor", som poppade upp lite överallt. Detta var i slutet av 1980-talet. Tiden när regeringen bestämde sig för att avreglera, vi skulle ha bönderna kvar på landet, men de skulle sluta producera mat. Istället börjar stall, golfbanor, skogsindustri öka och på många sätt är vi väl kvar där än?

När vi var där nu så märkte jag att jag funderar på hur A och L, två driftiga kvinnor, ser på sitt företagande. Vem står som ägare på företagen? Gör de hushållsarbetet i familjen i övrigt? Hur skulle det se ut i statistiken, syns de? Vilka jobbar i företaget? Hur mycket pengar får de in på sina respektive arbeten?

Så både agrarhistoria och lokala perspektiv-kursen ökar mitt medvetande och min nyfikenhet. Jag har nu tagit mod till mig och skickat vänskapsförfrågningar på sociala medier, så förhoppningsvis kan jag kanske fråga dem vid tillfälle.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar