07 april 2016

Pendlar mellan hopp och förtvivlan

Jag hade ingen aning om hur det skulle kännas att skriva uppsats.

Att det skulle vara så som det är trodde jag faktiskt inte. Det är både värre och bättre än vad jag trodde.

Jag lyckas oftast med att lugna ner mig själv och se kandidatuppsatsen som en kurs där jag behöver lägga upp "jobbet" själv, som på de flesta av de kurser jag läst. Så jag planerar och genomför, oftast utan större problem.

Men den här veckan hade jag satt upp att jag faktiskt skulle skriva och testa de teorier jag funderar på. Detta på inrådan av min handledare.

Måndagen bestod av att verkligen läsa in mig på teorierna. Jag vågade inte närma mig datorn. På tisdagen sa jag till mig själv, då kör jag. Tisdagen kom och jag kände en smärre panik när jag satt med ett tomt dokument framför mig. Tomt är väl att ta i. Jag hade skrivit upp lite punkter veckan innan, men det kändes blankt, tomt. För att inte stirra iväg en hel dag började jag skriva om några av de begrepp jag tänkte använda och lite om bakgrund samt om den ort jag varit ute och gjort jo-jo fältarbete vid.

Det var tisdagen. Jag hade fortfarande inte börjat testa teorierna som jag ju faktiskt skulle göra den här veckan! Men jag kände att jag i alla fall hade kommit igång.

På onsdagen fortsatte jag och fastnade i en tät beskrivning av platsen. Jag ville förklara orten på ett annat sätt än bara rapa data. Till slut kom jag till teoridelen och då såg jag att det var dags att laga mat innan ungarna kom hem från mormor, som varit snäll och hämtat dem. På kvällen, när de var nattade satt jag och skrev ett par timmar. Äntligen kände jag att det började släppa!

Idag har jag suttit och skrivit och skrivit. Testat teorier och dragit på riktigt stora växlar. Ibland känt att, "Nä inte kan jag skriva så här?", men sen tänkt att det är ju bara ett utkast där jag testar och fortsatt med mina stora växlar.

Imorgon har jag möte med min handledare, som i eftermiddags fick mitt första utkast, som blev 17 sidor långt. Vi får se hur jag känner efter att jag pratat med honom. Han kanske tycker att det jag skrivit inte håller? The HORROR!!!

Å ena sidan känner jag att jag skrivit 17 sidor svammel och å andra sidan känner jag att jag skrivit mycket och en del av det är användbart, en hel del kan användas om det skrivs om och en liten del är bara att kasta. Så förhoppningsvis kommer min käre handledare känna något åt det hållet. Det är ju jobbigt om man har helt olika uppfattning om textens innehåll tänker jag.

Så det summerar rätt bra mitt uppsatsskrivande hitintills. Panik, sen kommer det igång och sen det konstanta dåliga självförtroendet. "Inte kan väl jag...." Men jo, jag kan visst. Det är bara att ta det en bit i taget.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar